Sover dåligt, har en stor klump i magen, vill inte vara hemma.. Dagen närmar sig dagen jag inte kunde föreställa mig skulle komma. Det enda jag ser när jag blundar är stegen till kyrkan. Kommer vara dem tyngsta stegen jag någonsin tagit. Hur mycket ska en människa kunna ta? Vad ska jag göra, hur ska detta gå? Det va saker jag fråga dig.

Saker som bara du och jag pratade om, vem ska jag prata med nu? Vem ska hålla om mig precis så som du gjorde?

Jag vet att jag kommer klara det för det hade du velat att jag skulle göra. Jag vet att du håller dina ögon på mig. Du har säkert också kramat om mig många gånger redan. Men det är inget jag känner fysiskt, utan kanske psykiskt någon gång. Detta är orättvist varför min bästa vän? varför? Hon som kände mig mer än någon annan vän hon som alltid kunde få mig på topp humör, hon som alltid stod vid min sida? Varför?

Hur fan ska jag klara detta?